G. Karin Anderssons fem små teckningar utgör från början förlagor till uppförstoringarna. Teckningar och uppförstoringar utgör tillsammans hela verket. Hon menar själv att blyertsteckningarna kan liknas vid fotografiska negativ som förstoras för att göra det knappt synliga synligt. På samma sätt som den kemiska process, som får varje silverjon i ett fotografiskt negativ att reagera på ljus, utför hon den omänskliga uppgiften att påverka och styra minsta yta av teckningen. Uppförstoringarna utförs sedan genom en noggrann avfotografering av teckningarna för vidare digital överföring till en utskrift. Genom teckningarnas små format och förstoringsglas är hennes optiska kontroll total. Det är pennans trubbighet, papprets skörhet och handens rörelser som sätter gränsen för vad som är möjligt att utföra. G. Karin Andersson arbetar i månader med varje teckning.

Den omständiga men konsekvent genomförda konstnärliga metod hon valt handlar inte om ett
experimentellt förhållningssätt, som ju alltid inbegriper en viss distans. Dess orimlighet tyder snarare på att bilderna springer ur en irrationell nödvändighet. De närmast frambesvurna ”väsen” vi bjuds in att förhålla oss till har inget känt ursprung, ingen enkel förklaring. De kan likna bilder vi sett men glider alltid ur en given identitet. De må bli mer synliga men inte mer begripliga för att de är stora. Vad som återstår är två möjliga sätt att ta in bilderna; visuellt och med kroppen.

​

Hennes bilder är preparerade och bearbetade kroppar som för att påminna oss om att vi står här utan skyddsnät för vår egen inbillningsförmåga. Munch talade ofta om ”livsandarna” helt i linje med sina samtida. Det var som om han ville få tag på livets sammanhållande beståndsdel, det som är kvar av människan sedan döden inträtt. Om Munchs konstnärskap kan beskrivas som en strävan att finna livets essens kan Anderssons snarare liknas vid att hitta bevis för dess existens. Där Munch använder olika litterära förlagor som hjul för sin bildvärld, tillverkar Andersson sina själv ur arkaiska skikt och sagan, och låter den optiska förstoringen utgöra ”bevismaterialet”. Det är intresset för teknikens möjligheter att bära ett innehåll och uppsåtets allvar som förenar de bägge konstnärerna.

 

Bengt Olof Johansson, museichef

• G. KARIN ANDERSSON Född 1965.

Bor och arbetar i Stockholm.

 

Utbildning:

Västerås Konstskola 1981-83,

Ålsta Folkhögskola, konstlinjen 1983-84,

Östra Grevie Folkhögskola, målarlinjen 1984-85,

Konsthögskolan Valand 1985-90,

School of Visual Arts, NY 1990,

Fri konst och digital gestaltning, Konsthögskolan Valand 2002-04 och Offentlig konst och
konstnärlig gestaltning, HDK 2004.

​

Separatutställningar:

Galleri Rotor, Göteborg 1989,

Galerie du Nord, Borås 1991,

Västerås Konstnärsförening 1992,

Galleri 54, Göteborg 2001,

Västerås Konstnärsförening 2006, Candyland,
Stockholm 2007 och Mirai Projects, Stockholm 2008.

Samlingsutställningar: Konstnärshuset, Stockholm 1991,
Stockholm Art Fair 1992, Konsthallen RIX "To be connected",
Linköping 1993, Olle Olssonhuset, "Fem från Valand",
Stockholm 1995, Supermarket, Stockholm 2007, Mirai Projects,
Stockholm 2007, Art Kopenhagen, Köpenhamn 2008 och Art
Fair Tokyo, Tokyo 2009.