Karin Gärd Anderssons konstverk
”För vissa nyfikna och desillusionerade själar härrör njutningen av det fula från en
ännu mer mystisk känsla, nämligen en längtan efter det okända eller en smak för
det fasansfulla.”1
I ett arkitektoniskt landskap med noga utvalda ledtrådar och symboler byggde
Karin Andersson i sin tidiga bildvärld ett starkt laddat, halvt uttalat, halvt dolt
mysterium som vid vägs ände vävt in konstnären i en återvändsgränd. För att
lösa denna betungande ordning valde konstnären att återgå till en synbart
anspråkslös teckning som med små medel fick härbärgera hela den mystik som
stundtals tvångsmässigt måste framkallas.
Den surrealistiska bildvärlden i stora och färgrika målningar byttes därmed ut mot
svartvita miniatyrer där varje korn i en gråskala med yttersta omsorg fick husera
detta omfångsrika landskap. För att kommunicera den nya världen valde
konstnären ett tekniskt förvandlingsnummer; för att man verkligen skall se, som
konstnären säger.
”Minns ni, min älskade, synen vi såg i sommarens milda ljus denna morgon: ett
skändligt kadaver som låg på skogstigens bädd av grus? Med lyfta ben som en
kvinna i brunst och svettades gift som en sjuk utbjöd det fräckt sin av febrig dunst
stinna, obscena buk.” 2
Kvinnan, även ibland en (kan man säga söt?) mycket ung flicka, men även en
varg eller näsbjörn, ett självporträtt? Gränserna är glidande och inte helt lätt att
fixera. Närheten till en besvärjelse är tydlig, närheten till en mycket öppen och
sårbar sexualitet är också tydlig, eller som ett fallande, ett glidande mellan
utsatthet, ångest och vällust. Den precisa teckningen med ytterst kontrollerad
nerv kan även uppfattas som ett nervöst krafsande, en varligt smeksam hand
som fastnat i en rörelse, där ömhet bytt plats med kliandet vid en kittlande
sårkant. En detalj som en tom ögonhåla, en extra tå och en onaturlig skugga får
en betydelse som tycks uppta all världens kärlek, ångest och hat samtidigt.
” Kommer du, med ditt stora grin, och stör Livets fest? Eller lockar dig gammalt
begär i ditt levande kadaver att aningslös deltaga i Nöjets sabbat?
I fiolernas sång, i lågornas ljus, hoppas du förjaga din gäckande mardröm,
kommer du för att i orgiernas flod söka svalka från helvetets eld i ditt hjärta?” 3
Utan titel. (Figur 2) Blyertsteckning
Ett vanligt sätt att bringa reda är att fästa en konstnär i en annan, väga valörer, jämföra attityder eller kanske hitta någon pikant privat samhörighet. Jag tänker samtidigt att det nog är rätt ojust av mig att jämföra en ung samtida konstnär med Francis Bacon, en av nittonhundratalets kanske mest bisarra modernister.
Karin Anderssons svartvita, ofta mycket omfångsrika bilder har sin historia i små, ibland bara några centimeterstora teckningar. Punkt för punkt, gång på gång omvärderad svärta som glider och rinner, bildar form, ett ansikte, ibland en antydan till ett porträtt, ibland en virrig hårfin detalj. En fot möter ett golv som kräver en extra tå. Ett ansikte saknar öra och ögat gapar olycksbådande ihåligt. Förstoringsglas, rätt ljus och handleder som kräver rehabilitering efter månader av koncentrerat raspande på papper av bästa kvalitet.
Därefter kommer distanseringen, som en sorts tillnyktring måste konstverket framkallas genom olika handfasta verktyg från reprokamera till dator, allt för att det skall gå att se, alltså på riktigt förstå vad det är man ser som konstnären säger.
I denna stund framträder åter Bacon, inte så mycket beroende på den skräckfyllda surrealismen, utan snarare värdet av det personliga avtrycket som ger magin näring åt konsten.
Anders Boqvist, konstnär
Charles Baudelaire.
1 Ur Urval av tröstande maximer om kärleken 1846.
2 Ur Spleen och ideal 1857.
3 Ur Dödsdans.